Söndag. Igen... Och så som alla andra söndagar så är det snart måndag vilket resulterar i mer jobb. En massa mer jobb. Men så, på fredag är det firmafest och bowling står på tur. Bowla gör man enbart när det är firmafester eller om man går på högstadiet och har idrottsdag. Jag kan inte förstå hur man kan kalla bowling för en sport. Allvarligt... kolla här. Du kan inte gå in på en sportaffär och köpa klot... du kan inte köpa skor, väska till det förbannat tunga klotet mm. Så vad gör du? Jo, du börjar jobba på ett företag, kommer in i gemenskapen och bestämmer er för att bowla. Ni hade lika gärnat kunna åka till babysim eller ut i skogen och orientera... allt är precis lika meningslöst.
En sak som är bra med bowling är att det går att kombinera med alkohol, det går ju egentligen med alla sporter men det finns inte en ishockeyrink som bjuder på starköl samtidigt som du drar iväg ett dragskott på praktikanten som ni motvilligt har placerat i mål.
Nej, bowling spelas med en stor volym alkohol i blodet. Man drar på sig sina basket/sockiplast och beger sig ut på banan för att hämta ett GRÖNT klot... Det är viktigt att det är grönt, det är lättast och det kommer dina medmänniskor och personalen tacka dig för när du lite halvdistingt råkar "kasta" över klotet på bana sexton när du egentligen skulle spikat på bana tre. Försök absolut inte att vara manlig att ta det svarta klotet, och ta inte de med massa färger på för då kan du ge dig fan på att det är ovalt... Sen lägger du in ditt namn i datorn, lägg inte in namn som fireman, dr evil, hunk eller liknande som inte passar nånstans på den lönnfeta kroppen som jäser av all pilsner... Nej va en riktig man och skriv dina initialer. Sen är det bara att satsa på att få så många X och / som möjligt... siffror som 1, 2, 3 är absolut underkänt.
Under tiden som du spelar kan du tänka på publikhavet som endast ser på dig för att du ser så himla rolig ut. Det är inte dig, eller din kropp, eller ditt utseende utan det är hur du för dig med ett plastklot på tio kg över banan och när du försöker göra den där snygga avslutningen genom att gå ner på knä efter att du släppt klotet i rännan. (Vilket varje gång resulterar i att nån sträcker ljumskpartiet).
söndag, oktober 30, 2005
måndag, oktober 17, 2005
Läkerol i all evighet....laxerande
Så var det gjort! Djurgården vann inte föga överraskande Allsvenskan i år. Det var nästan redan avgjort innan kvällens match men man hade ju hopp.
Man får vara glad över att IFK än en gång kommer erövra Europa. Spel i UEFA cupen kommer att visa att Blåvitt hör till de större klubbarna. Även en liten glädje får ges till ÖIS som spelade oavgjort på Ullevi. Men en sak är säker, jag kommer inte åka till stan idag.
Och jag kommer inte att deppa.
Just nu sitter jag här och är jättefördyld, missbrukar Läkerol och tycker synd om mig själv. Enda anledningen jag kan tänka mig till denna förkylning måste vara den rådande kylan på jobbet. Det är nog fan i mig minusgrader där jämt. Kall metall, ingen värme och ständig stillasittning lämnar spår. Denna gång genom en förkylning från Hell....
Jag har fått tillbaka min telefon, en helt ny! Visserligen samma modell men helt ny. Till och med plasten sitter kvar på displayen. Jag vägrar att ta bort den av princip till att alla hatar den.
Så på återseende
Man får vara glad över att IFK än en gång kommer erövra Europa. Spel i UEFA cupen kommer att visa att Blåvitt hör till de större klubbarna. Även en liten glädje får ges till ÖIS som spelade oavgjort på Ullevi. Men en sak är säker, jag kommer inte åka till stan idag.
Och jag kommer inte att deppa.
Just nu sitter jag här och är jättefördyld, missbrukar Läkerol och tycker synd om mig själv. Enda anledningen jag kan tänka mig till denna förkylning måste vara den rådande kylan på jobbet. Det är nog fan i mig minusgrader där jämt. Kall metall, ingen värme och ständig stillasittning lämnar spår. Denna gång genom en förkylning från Hell....
Jag har fått tillbaka min telefon, en helt ny! Visserligen samma modell men helt ny. Till och med plasten sitter kvar på displayen. Jag vägrar att ta bort den av princip till att alla hatar den.
Så på återseende
söndag, oktober 09, 2005
Bomba Bulid, vapen nummer 204566 och nummer 8299 i bostadskön
Mamma säger att det är dags att släppa lumpen nu, jag börjar få second thoughts jag med. Det är två dagar kvar till ett års jubileumet. För ett år sen ryckte jag in för hans majestät Konungens liv. Riktigt så pretantiöst blev det inte, visst träffade jag kungen, visst fick jag chansen att försvara honom i hans hem, men i hans ögon är jag beväring nummer 1120.
Det går aldrig att glömma lumpen helt, vissa saker glömmer man med en gång medan andra kommer finnas där för alltid. (Vapen nummer 178982, 204566) vilka kompisar man träffat, vad mycket man har fått se, vad mycket man har fått gjort. Ibland blir det tragiskt att tänka på det för man längtar så innerligt tillbaka. Man längtar ju inte direkt till att gå upp klockan sex varje morgon och äta havregrynsgröt eller att varje dag få gå en mil bara för att befälen tycker det är kul. Men det man längtar tillbaka till är alla polarna, alla upptåg, alla kalla nätter i tälten och framför allt sin m90. Man blir nog aldrig av med den tanken.
Nej, lumpen kommer jag aldrig släppa... det var det året jag för första gången flyttade hemifrån, första gången jag vågade göra lite mer, första gången jag kunde göra vad jag ville utan att få höra massa tjat från mina föräldrar. Det var den bästa tiden i mitt liv och den släpper jag inte i första taget.
Nu letar jag boende. Och jag är nu nummer 8299 i kön till bostad i Göteborg. Men jag tänker inte bo hemma länge till, min mamma och jag kommer inte överens om någonting längre, inte ens en middag blir utan diskussion. Men det blir ändring på det snart, hoppas jag!
Jag har en depression idag. I helgen var jag och A uppe i Bulid, Uddevalla. Stället där vi sprängde bort flera kilo med deg och där vi fyllde flera kubik med skarp 5,56.
Dit åkte vi, men det var ju en massa bommar överallt så vi kom inte så nära. Jag tror vi överträdde minst fem "Obehöriga äga ej tillträde" under en timme. Fan vad jag saknar militären. Vi satt vid Krokevattnet och bara va, det är så underbart. Likadant som vi gjorde vi Klinten för nån månad sen.
Min andra depression handlar om att jag inte har något eget liv för närvarande. Det händer ju ingenting. Jag behöver ett eget boende och en flickvän att ta hand om. Eller i alla fall få åka iväg på en resa så jag har något att vänta på.
Nu är livet mest trist, mamma och jag har nyss bråkat eller "diskuterat" som det så fint heter. Hon har inte samma syn på filmen Black Hawk Down som jag har. Visst går jag med på att kriget förlorades av USA men jag tycker fortfarande att Mike Durant inte förtjänade att bli torterad, han var trots allt bara pilot (som om det spelar nån roll). Därför började jag och mamma diskutera. Och det slutade som vanligt att hon börja ta upp mina fel och brister och att det inte är rätt att skjuta en man utan uppehållstillstånd i London även om han springer från polisen ner i tunnelbanan en dag efter att fyra bombningar skett. Okej, sju skott i huvudet är kanske inte så smart, det hade räckt med att oskadligöra honom.
Det går aldrig att glömma lumpen helt, vissa saker glömmer man med en gång medan andra kommer finnas där för alltid. (Vapen nummer 178982, 204566) vilka kompisar man träffat, vad mycket man har fått se, vad mycket man har fått gjort. Ibland blir det tragiskt att tänka på det för man längtar så innerligt tillbaka. Man längtar ju inte direkt till att gå upp klockan sex varje morgon och äta havregrynsgröt eller att varje dag få gå en mil bara för att befälen tycker det är kul. Men det man längtar tillbaka till är alla polarna, alla upptåg, alla kalla nätter i tälten och framför allt sin m90. Man blir nog aldrig av med den tanken.
Nej, lumpen kommer jag aldrig släppa... det var det året jag för första gången flyttade hemifrån, första gången jag vågade göra lite mer, första gången jag kunde göra vad jag ville utan att få höra massa tjat från mina föräldrar. Det var den bästa tiden i mitt liv och den släpper jag inte i första taget.
Nu letar jag boende. Och jag är nu nummer 8299 i kön till bostad i Göteborg. Men jag tänker inte bo hemma länge till, min mamma och jag kommer inte överens om någonting längre, inte ens en middag blir utan diskussion. Men det blir ändring på det snart, hoppas jag!
Jag har en depression idag. I helgen var jag och A uppe i Bulid, Uddevalla. Stället där vi sprängde bort flera kilo med deg och där vi fyllde flera kubik med skarp 5,56.
Dit åkte vi, men det var ju en massa bommar överallt så vi kom inte så nära. Jag tror vi överträdde minst fem "Obehöriga äga ej tillträde" under en timme. Fan vad jag saknar militären. Vi satt vid Krokevattnet och bara va, det är så underbart. Likadant som vi gjorde vi Klinten för nån månad sen.
Min andra depression handlar om att jag inte har något eget liv för närvarande. Det händer ju ingenting. Jag behöver ett eget boende och en flickvän att ta hand om. Eller i alla fall få åka iväg på en resa så jag har något att vänta på.
Nu är livet mest trist, mamma och jag har nyss bråkat eller "diskuterat" som det så fint heter. Hon har inte samma syn på filmen Black Hawk Down som jag har. Visst går jag med på att kriget förlorades av USA men jag tycker fortfarande att Mike Durant inte förtjänade att bli torterad, han var trots allt bara pilot (som om det spelar nån roll). Därför började jag och mamma diskutera. Och det slutade som vanligt att hon börja ta upp mina fel och brister och att det inte är rätt att skjuta en man utan uppehållstillstånd i London även om han springer från polisen ner i tunnelbanan en dag efter att fyra bombningar skett. Okej, sju skott i huvudet är kanske inte så smart, det hade räckt med att oskadligöra honom.
Helgens viktigaste:
1. Kayne West ft. Jamie Foxx - Gold Digger
2. Tillgång till att kunna stänga dörren bakom sig
3. I17 Bulid, Uddevalla än en gång
4. Tjäna pengar samtidigt som man försöker ta igen sig
5. Black Hawk Down
lördag, oktober 08, 2005
tisdag, oktober 04, 2005
Cityvarvet, personalrummet på ICA och Tallrots rör
Mer lingondricka pastorn?
Hallå! Det var ett tag sen jag skrev här! Jobbar ju ganska mycket nu, på varvet. Som en riktig göteborgare. Man är inte riktig göteborgare förrän man satt sin fot innanför grindarna till varvet, där blir man. Alla floskler om att hantverkare bara spottar och svär, berättar dåliga historier och är allmänt grisiga. Dom är helt sanna. Fast på varvet är det en egen värld, alla har sina hjälmar, är sketna som bara den och alla kan historien om när stockholmarens bil blev nermålad med tjärfärg.
Och nu har även jag blivit en del av Göteborgs äkta del, visst jag har bara gått på båten ("militärfartyg A261 BELOS") i lite drygt en vecka nu men jag börjar få in jargongen. Är det nån som har gjort fel så är det definitivt pappersvändarna och absolut inte knegarn nere i maskinrummet. Det är kafferast efter kafferast och man tvingas lyssna till när nån upprörd finne narrar och skäller ut Suomi under fikat.
Men det är den livstilen jag älskar. Jag tänkte tanken idag, när jag var på ICA och skulle handla. Undra hur det skulle vara att jobba som kallskänka eller upplockare. Att aldrig få komma i närheten av min sjuttio tum skiftnyckel eller att aldrig få använda en bilmaskin igen.
Och jargonen i personalrummet (för det har dom nog ett på ICA), den skulle vara nåt i stil med:
- Ohh herregud, vet ni vem jag såg i kassa fyra för en stund sen.
- Nej, snälla berätta vem det var!
- Jo, det var hon på lokalnyheterna, du vet hon, som var gift med han, dom som skilde sig för att hon inte tålde hunden.
- Är det sant?
- Jag lovar.
Istället trivs jag bättre med att höra om killen som tog sitt liv när Posten tvingade honom att ta ledigt, eller när mannen på englandsbåten fick armen avsliten och ögonvittnena gick och tog en öl till... (ja, vad ska man göra...man kan ju inte sätta tillbaka den direkt).
40 days and 40 nights
Den filmen slutade precis på teven. På nåt sätt är den tragisk, men ändå så bra, Shannon (Erica) är inte ful hon heller. Och nu har jag bestämt mig att gå med i trenden, inte för att det nånsin kommer att gå men jag testar med tio dagar till att börja med!
Det lär ju inte bli så väldigt svårt eftersom mitt liv till nittionio procent består av att vakna, jobba, skita, äta och sova.
Hallå! Det var ett tag sen jag skrev här! Jobbar ju ganska mycket nu, på varvet. Som en riktig göteborgare. Man är inte riktig göteborgare förrän man satt sin fot innanför grindarna till varvet, där blir man. Alla floskler om att hantverkare bara spottar och svär, berättar dåliga historier och är allmänt grisiga. Dom är helt sanna. Fast på varvet är det en egen värld, alla har sina hjälmar, är sketna som bara den och alla kan historien om när stockholmarens bil blev nermålad med tjärfärg.
Och nu har även jag blivit en del av Göteborgs äkta del, visst jag har bara gått på båten ("militärfartyg A261 BELOS") i lite drygt en vecka nu men jag börjar få in jargongen. Är det nån som har gjort fel så är det definitivt pappersvändarna och absolut inte knegarn nere i maskinrummet. Det är kafferast efter kafferast och man tvingas lyssna till när nån upprörd finne narrar och skäller ut Suomi under fikat.
Men det är den livstilen jag älskar. Jag tänkte tanken idag, när jag var på ICA och skulle handla. Undra hur det skulle vara att jobba som kallskänka eller upplockare. Att aldrig få komma i närheten av min sjuttio tum skiftnyckel eller att aldrig få använda en bilmaskin igen.
Och jargonen i personalrummet (för det har dom nog ett på ICA), den skulle vara nåt i stil med:
- Ohh herregud, vet ni vem jag såg i kassa fyra för en stund sen.
- Nej, snälla berätta vem det var!
- Jo, det var hon på lokalnyheterna, du vet hon, som var gift med han, dom som skilde sig för att hon inte tålde hunden.
- Är det sant?
- Jag lovar.
Istället trivs jag bättre med att höra om killen som tog sitt liv när Posten tvingade honom att ta ledigt, eller när mannen på englandsbåten fick armen avsliten och ögonvittnena gick och tog en öl till... (ja, vad ska man göra...man kan ju inte sätta tillbaka den direkt).
40 days and 40 nights
Den filmen slutade precis på teven. På nåt sätt är den tragisk, men ändå så bra, Shannon (Erica) är inte ful hon heller. Och nu har jag bestämt mig att gå med i trenden, inte för att det nånsin kommer att gå men jag testar med tio dagar till att börja med!
Det lär ju inte bli så väldigt svårt eftersom mitt liv till nittionio procent består av att vakna, jobba, skita, äta och sova.
Tallrots rör. rör det rör rör det Tallrots rör.
(Reds anm. Repmånad/Weiron Holmberg)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
